Min graviditet del 1
Jag hade hunnit gå i min nya skola i cirka en månad & just påbörjat min praktik som jag stormtrivdes på när jag fick reda på att jag var gravid. Graviditeten var väldigt oväntad (dålig tajming eftersom jag som sagt precis hade påbörjat min utbildning som undersköterska inom psykiatri), men väldigt välkommen.
Jag hade tänkt att ändå fortsätta med pluggandet och praktikten, men så blev det ju då tyvärr inte.
Redan en vecka efter att jag hade fått plusset på stickan så var jag tvungen att hoppa av skolan eftersom jag blev så sjuk, dålig, kalla det vad man vill. Och nej gravidetet är ingen sjukdom, men under hela min graviditet led jag av nånting som kallas för Hyperemesis gravidarum. Jag spydde mig igenom hela graviditeten.
I början spydde jag, utan att överdriva, nästan 24 timmar om dygnet. Jag fick inte behålla nåt, varken mat eller dryck. Till slut blev jag så dålig och svag så att min mamma var tvungen att skjutsade in mig till akuten, där dem konstaterade att jag var uttorkad. Efter den dagen fick vi åka in till sjukhuset nästan varje dag i en månad (jag vägrade att ligga inne, själv) för att jag skulle få ligga med dropp i 8 timmar för att mina värden som var så fruktansvärt dåliga skulle gå upp igen.
Som ni kanske förstår så var det ett rent helvete, plus att jag är väldigt svårstucken och nålrädd, så varje morgon började med att 1-2 sköterskor skulle försöka ta blodprov på mig och sen sätta in kanylen. Detta kunde ta mellan 1-2 timmar, bara att få in nålen rätt och efter ungefär fjärde försöket var det nån som klarade det och då var det bara att ligga där med 2 påsar dropp i 8 timmar, varje jävla dag.
Jag bodde hos mina föräldrar i 4,5 månader, för att jag inte kunde ta hand om mig själv (tills jag och Jonas flyttade in i vårat radhus). Mina dagar spenderade jag med huvudet i toaletten eller att ligga i sängen - HELA GRAVIDITETEN.
Sammanlagt, under hela graviditeten, fick jag gå på 9 olika mediciner. Allt från mediciner som skulle hålla mitt illamående och spyande i schack till mediciner för min ångest och depression som bara blev värre under graviditeten.
Jag låg inne, isolerad under hela graviditeten. Jag kunde inte träffa vänner och släkt. Jag kunde inte åka nånstans. Jag var alldeles för trött och spydde var jag än var. Jag önskar inte ens min värsta fiende en sån här graviditet.
Jag kan sörja över att jag inte fick njuta nånting av den. Jag kände mig väldigt olycklig och misslyckad, jag var så fruktansvärt deprimerad och hade ångestattacker som hälsade på varje dag, flera gånger om dagen.
Som tur var så mådde bebisen bra under hela graviditeten. Han fick den näringen han behövde och växte som han skulle. Det var det som fick mig att fortsätta kämpa - han där inne i magen som jag så småningom skulle få träffa.
